Jag har hela tiden sett framför mig hur jag tar mig genom behandlingarna, operationen och strålningen och att jag sen börjar jobba (heltid ganska omgående) och att that's that, liksom. Cancern lägger vi bakom oss.
Men nu börjar tankarna komma...
Har ju fått klart för mig att spridningen till lymfkörtlarna ju faktiskt är metastaser. Ett ganska läskigt ord. Gissar att det var därför de började med cellgifter istället för att börja med operation, så som verkar vara vanligast...
Förut har jag tänkt att läkarna berättar väl det jag behöver veta och det räcker, jag behöver inte fråga så mycket. Jag har ju heller inte googlat. Faktiskt!
Men nu känner jag lite som att jag inte har all information. Var det en ganska "långt gången" tumör, eftersom den hunnit sprida sig? Hur stor är risken för återfall? Vad får jag för återfall isf? Mer bröstcancer eller fler metastaser? Hur "illa" är det, liksom?
Vet att det ju inte lönar sig att oroa sig men cancer är ju ändå cancer. Känns som jag tagit lite för lätt på det hittills, liksom.
Personer jag pratar med som inte känt till det tidigare (en dagismamna nu senast) reagerar ju så starkt när de får veta. Det gjorde ju så klart jag med i början, men nu känns det som om jag inte ser det värre en förkylning, nästan!
Svårt att formulera...
En cancerbloggerska jag följer har börjat gå på cancerrehabilitering. Ett nytt ord för mig. Hon skriver om hur jobbigt det är efteråt, efter operation och cellgifter. Att hon hela tiden nojjar över att cancern ska vara tillbaka. Man kanske blir lite hypokondrisk... Inte så konstigt kanske.
Men man måste ju kunna lita på att sjukvården gör de kontroller som behövs. Men ändå... Kanske borde kolla upp möjligheter till rehabilitering här i trakterna... Jag är ju en ältare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar