6 månader tog det

Plötsligt slog det till. Från ingenstans.

Har hela tiden sagt att jag sett det hela som en uppgift som ska utföras. Ena saken efter den andra, sen är det klart. Så har jag känt, på riktigt.

Visst grät jag i början och det var skitjobbigt ett tag, men inte särskilt länge.

Har nästan tyckt folk varit lite konstigt ledsna och bedrövade när de fått reda på det. Vadå, lite bröstcancer, liksom? 

Har funderat på det där lite grann då och då och liksom undrat varför jag tar det så bra. Har väntat på "smällen" då jag inser vad som hänt.

Kanske var det smällen som kom nu ikväll.

Vi är i Ronneby, kom hit idag. Badat och haft det gott (jag har inte badat). Åkte in till "stan" för att äta middag. Hittade ett jättemysigt ställe och hade den mysigaste måltiden på länge. Barnen var goa och glada och inte det minsta bråkiga. Kändes som vi var utomlands och vi hade det härligt.

Följde med Stina på toa och då plötsligt kom jag på mig själv med att stå och stirra in i väggen och kämpa mot tårarna.

Tänk om jag inte överlever.

Tänk om jag inte får se mina barn växa upp.

Cancer är en allvarlig sjukdom som folk DÖR av.

Folk dör av bröstcancer också.

Tänk om jag är en av de som inte klarar sig.

Men varför i helvete kommer dessa tankar nu?!?!

Just i detta nu har jag inte cancer, som sjukhuspolaren (och numera även hundvakten!) Rosa faktiskt påpekade åt mig. Inte nog med att cellgifterna tog skiten, nu är det som fanns bortopererat.

Borde jag inte vara jättelycklig och känna att det nu snart faktiskt är över?!

Inte känna rädsla för att dö?!

Fan fan fan fan fan fan fan.

Snart är det ju dags att börja jobba, snart är det dags att vardagen blir som vanligt igen. 

När jag fick besked att cellgifterna tagit tom bättre än de hoppats så reagerade jag inte nämnvärt. Det var bara ett besked, liksom. När jag fick besked att radiologen och patologen inte kunde hitta nåt som liknade cancer i det de opererade ut så reagerade jag inte heller nämnvärt. Folk omkring mig jublade och sa att det var fantastiskt, men jag var ganska neutral. "Jaha", liksom.

Har tyckt själv att det var konstigt att jag inte blev gladare, men det är ju inget man kan tvinga fram. Blir man glad så blir man.

Kanske var de reaktionerna (eller avsaknad av reaktion) såna för att jag egentligen inte vågar tro på det? Bara för att det är borta nu så finns det inga garantier mot återfall.

Min tumör var stor, med läkares mått mätt. Jag hade fått metastaser. Det är ju fan allvarligt.

Jaha. Vad gör jag nu?