Pappa skissade, med hjälp av mamma och mig, på vår tilltänkta pergola! Kommer bli skitbra!
När jag åkte till lasarettet för återbesök hos kirurgen hämtade de barnen på dagis.
Först fick vi vänta. Och vänta, och vänta. En förbipasserande sköterska sa "har ni inte fått komma in än?" och det hade vi ju uppenbarligen inte.
Det var min favvo-sköterska som var med läkaren, som tur var. Hon är väl eg inget speciellt, men jag tåååååål inte den andra...!
De tog bort förbandet och det gjorde inte så farligt ont, faktiskt. De lät dock tejpbitarna över snittet sitta kvar eftersom jag var så öm i huden. Skulle eg kunna ta bort dem med. Såret såg fint ut och allt bra. Skönt.
I analysen av vävnaden hade de hittat fler förstadier/cellförändringar. Som de trodde alltså. Men nu är ju hela bröstet borta. Känns bra att det är borta, men pissigt att det fanns nåt där...
Men det skulle inte innebära nån ytterligare behandling, iaf. Alltså inget extra. Strålas ska jag ju ändå.
Jahopp. Då var jag färdig med den kirurgiska biten av behandlingen. Bara resten kvar nu då.
Känner av cellgifterna så mycket fortfarande. Höfterna, knäna och hälarna är värst vad det gäller leder. Krävs inte många minuters stillasittande innan det kärvar ihop i höfterna.
Dessutom fick jag väldigt klart för mig idag att hjärnan också påverkats. När vi skissade på pergolan så skulle det tänkas och räknas lite. Det gick bara inte. Min hjärna kunde inte räkna. Eller iaf gick det oerhört lååååååångsamt. Väldigt frustrerande och oroande...... :(
Imorgon ska jag träffa kuratorn. Har en del att ta upp känns det som. Hoppas hon känns vettig.
Känner igen det med hjärnan. Måste skriva upp allt, annars glömmer jag det. Hänger inte riktigt med i snabba diskussioner och resonemang längre. Hatar det, det är ju inte jag. Alls.
SvaraRaderaHoppas kuratorn är bra i morgon! Om inte förr så ses vi på torsdag <3